en 79 Fender räknas av de flesta inte som en 'vintage gitarr' även om det finns bra ex av dom också , se annan tråd om det

Just en flaska Åkesson från 1979 vore hyfsat märkvärdig faktiskt

Här är iaf en skön 78:a som låter riktigt fint. Tyvärr är förstärkaren bara gammal och dålig, och så mobilfilm.. Det finns bra ex. av olika årgångar.

http://www.youtube.com/watch?v=XkN4ii4-igc

http://sv.m.wikipedia.org/wiki/Vintage

Jag tolkar det som att det ska handla om en vara där det allmänt anses att vissa äldre årgångar är bättre än andra (nyare).

Om man ska härleda detta till gitarrer så kanske pre 1975 för amerikanska och 1985 för japanska och då tänker jag främst på klassiska modeller..

Enkelt svar på frågan.....NEJ

För dom som s a s 'håller på' med amerikanska 'vintage' gitarrer så är gränsen ganska uniformt satt
till runt 1970. Där slutar en ERA för de största märkena , nya ägare träder in , träslag förvunnit osv..

För övriga kan det ju betyda vad som helst, det är en flytande term som kan tolkas lite som man vill...
tycker man att en 83 strata tillhör de 'bästa åren' så kan väl det kanske vara vintage för den personen.

Jag drar nog gränsen personligen också runt 74-75 .. beroende på instrumentens beskaffenhet fram till dess
och att man vill ha en liten bromssträcka ...

'Japan Vintage' är ju också en term som används.

Men på frågan om ALLT blir Vintage och om det sker efter exakt ett antal år , så NEJ om det gäller gitarrer.

Nu är det nog inte strator man tänker på om man snackar modern vintage...

Tidiga superstrator och annan experimentlusta i början av 80-talet attraherar inte riktigt samma kundkrets som tex pre-CBS-Fenders men vintage är det ändå per definition. Det har folk påpekat tidigare i tråden.

Som sagt, för de som verkligen handlar och samlar amerikanska elgitarrer är det före 70 som är
den gemensamma uppfattningen.


För övriga , och andra tillverkare ex asiatiska kan det vara vad som helst , Tycker man en floydad 80-tals Ibanez är 'vintage' så är väl det ok.

Du kan därför inte ex kontakta George Gruhn och 'tycka' att en 80-tals Gibson är 'vintage'
Du kan däremot tycka det själv så att säga.

Jag håller i stort med Mike Leaf här. 1970 är nog en bra gräns med viss buffertzon några år åt varje håll. När Fender byter mickar på stratorna från de med ojämna magnetpoler till de (i min mening) tristare med slätare poler 74 eller när Gibson byter från mahogny- till lönnhalsar på Les Pauler (74?) känns det som man är klar med de succesiva konstruktionsförsämringarna. Därefter sker det väl egentligen inga större konstruktionsförsämringar, innan man på 80-talet börjar rätta till konstruktionerna igen.

Däremot tror jag att allt gammalt blir vintage. D v s hypat och överprisat. Det säljs ju en väldig massa skräp från 70- och 80-talet för fantasipengar.

Kolla bara det här skräckkabinettet: http://www.rindoretro.se/productssimple2.html Här är ett exempel:



"Hondo II Les Paul - Fin och komplett Les Paul kopia. Grymt fin och låter fett!"

En sån köpte jag ny 79, en riktig skitgitarr i tio-lagers plywood. Sunkigt skruvad hals med centimeterhög action. 495:- med hårt fodral och diverse tillbehör kostade den. Men den såg ju snygg ut i en 13-årings ögon, som ville ha en Les Paul Custom som precis som Ace.

Eller vidriga Duke, som går att sälja som vintage nu för tiden, så jag befarar nog att allt blir vintage om man väntar tillräckligt länge.

/CM

Här hittade jag ett monster till. Två av mina kompisar kämpade i början av 80-talet med exakt sån här skit tills de fick råd till något anständigt:

NY! Hondo II Les Paul sunburst, 70-tal



Hel och fullt fungerande Hondo II Les Paul. Gitarren är i fint skick, fullt fungerande, helt komplett och med alla delar på plats. Skruvad hals. Utan case. Pris: 2250:-

Samma skräp som den jag hade fast med sämre humbuckers. För 2250:- kan man faktiskt få en ny anständig gitarr idag, eller tre helt OK begagnade nybörjargitarrer och då måste ju enda anledningen till att man köper en helkass Les Paul-formad 70-talsgitarr vara att den har någon slags veteranvärde, eller vintagevärde om man föredrar det. Så tyvärr blir nog allt vintage till slut.

/CM

Saxat från Wikipedia: "Vintage är en engelsk term som syftar på en äldre vara av god kvalitet."

Kort sagt: Tidiga Ibanez JEM är per definition vintage, Duke inte däremot. Inte heller skräpgitarrer från 60-talet trots att de är gamla.

Sen att en viss grupp av samlare av pre CBS-strator med mera har en annan uppfattning än den allmänt vedertagna språkliga betydelsen är mera av ett rent kulturellt fenomen.

Tja , det har ju viss betydelse OM man diskuterar just amerikanska vintagegitarrer, kanske pre-cbs? då skulle jag vilja hävda att det är mer relevant än den uppfattning som gäller tex engelska trädgårdar ,vin etc.

Det är tydligt att det råder språkförbistring i de kretsarna då ja.

Du har förstås rätt i vad "vintage" betyder, oavsett om man diskuterar gitarrer eller annat. Samtidigt så håller jag med Mike Leaf om var gränsen för det som normalt betraktas som vintage när det gäller Gibson och Fender går. Om det finns något egentligt "vintage" för t ex Ibanez, enligt din korrekta definition vet jag inte, eftersom jag inte vet om t ex de tidiga JEM du nämner har någon särskild egenskap som ger dem vintage-status eller om de bara bör bli betraktade begagnade.

Men "vintage" är väl lite som "law suit". Det betyder en sak, men används till av varje som man vill hajpa.

/CM

Jag antar att många kopplar vintage till "the golden age of rock n roll". Musik, kläder, bilar mm.