1983 började jag att lira munspel. Det var en kombination av turné med Johnny Mars och ett uppflammande intresse för den gamla Chicagobluesen som gjorde att jag ville lära mig instrumentet. Den artist som jag lyssnade mest på initialt var Paul Butterfield och jag pluggade verkligen hans första skiva. På den tiden var det LP som gällde med allt vad det innebär när man vill höra samma grej flera gånger.

Nåväl, jag skaffade mig en mick (grön bulle från Shure) och började rota runt i förstärkarträsket. Självklart var jag hänvisad till gitarrförstärkare som funkade mer eller mindre bra. En viss förkärlek för Fenders förstärkare utvecklades och förstärkare runt 50 w med 4x10or premierades tämligen omgående. Hade en Super Reverb som jag spelade på länge. Samtidigt testades allt i mick och förstärkarväg men jag höll mig i stor utsträckning till min standardrigg.

Munspelen som premierades var Hohner och framförallt MB (Special 20, Classic 1896, Golden Melody) fast jag brydde mig egentligen inte särskilt mycket om hur de fungerade. Det var bara när något spel blev redigt surt som det åkte i skrothögen. Jag kan ärligt säga att det är först nu som jag egentligen ger mina spel den uppmärksamhet de förtjänar. Varför var det så? När jag betraktar detta ur ett nutida perspektiv så häpnar jag över att själva spelet fått så lite uppmärksamhet jämfört med prylarna runt omkring. Ett välstämt, bra svarande och vackert klingande munspel är helt avgörande för ditt sound. Det är först när det soundet klingar som det skall som kringutrustningen egentligen börjar betyda något. De flesta som har spelat ett tag kommer till denna insikt så småningom att ett välstämt, välklingande spel ihop med en spelare med en god teknik alltid kommer att låta väldigt bra. Vad han/hon sen väljer att förstärka sitt ljud med har inte lika stor betydelse!

Därför är det intressant att konstatera att på de flesta forum så finns det få ämnen som berör folk så mycket som mickar och stärkare. Jag vill härmed uppmana alla att lägga fokus på sina spel. Ni har säkert några stycken liggande hemma se över hur de stämmer och fundera lite över vilken temperering (just, equal) som passar er spelstil. Jag är medveten om att skillnaderna är subtila men de finns där och när ni spelar ihop med andra så kan jag garantera er att medmusikanterna kommer att ge er uppskattaning då ni stämmer bra med övriga i orkestern. Vilket i förlängningen kommer att leda till en bättre status för instrumentet och vi munspelare kanske får lite mer cred, det är ändå ett instrument som det tar väldigt lång tid att bli riktigt bra på. -"Du kan väl tuta lite när vi kommer till sticket" är kommentarer jag klarar mig utan. Jag tycker nog att jag SPELAR munspel.

Jag konstaterar att för oss som lirar blues, så är en duktig trynorgeltraktör tungan på vågen. Få instrument lyfter musiken så mycket. Synd att ni inte är fler - ni som verkligen kan spela munspel!

Helt fel!
Det är tungan på kammen!

(Förlåt, men jag kunde inte låta bli! )

Bry er inte om johan. Han försöker bara förstöra marknaden för mig...
Förstärkarna är viktigast och dom ska vara byggda i Sverige!
Eller?

Jag skulle vilja påstå att det är precis tvärtom med marknaden och Arnes möjligheter att sälja sina byggen. Ju fler munspelare som har ton och teknik samt spelar på välstämda spel desto fler positiva musikaliska upplevelser för publikum ergo; Fler som vill lära sig instrumentet då det lät så häftigt vilket leder till fler presumtiva kunder. Arne får alltså i själva verket mer att göra, bra va?

Johan,,, jag ger mig, för allvarligt talat så är det ju precis som du säger.
ingen kedja är starkare än dess svagaste länk.
Tyvärr har det väl varit vanligt att munspelet inte ansetts som ett riktigt instrument utan passat för lite "tutande" när ingen annan i bandet orkat ta ett solo till.
Men har man ett bra låtande munspel så ökar förutsättningarna att det låter bra om bara den som spelar på det kan hantera det.

Jag berörde kedjan i en annan tråd som gällde högtalare.
Viktigt! - Kedjan börjar med munnen fortsätter ut genom munspelet. Den akustiska tonen är naken och avslöjande. Den avslöjar omedelbart om man är dålig på sina böjningar och skalor.

Sen kan man förlänga kedjan med mikrofoner och förstärkare.
När man kommer till den delen så finns absolut inga sanningar om vad som låter bra. det finns några regler att hålla sig till:
- Det som en gillar, avskyr den andre.
- Döm aldrig ljudet. Bedöm tonen och spelet bakom.
- Respektera andras smak vad det gäller ljud.
- Det är lätt att fuska och gömma sin halvtaskiga akustiska teknik när man spela förstärkt...

E du nöjd sådär nu Johan?

"Därför är det intressant att konstatera att på de flesta forum så finns det få ämnen som berör folk så mycket som mickar och stärkare." Så skriver HS II och han har helt rätt.
Men lite intressant är det väl också att själva musicerandets grundfråga -- hur man spelar bra -- får så lite utrymme. Spelar du uselt, ointressant, hjälper inga förstärkare etc. Inte heller välstämda munspel.

Hur man "spelar bra" är väldigt mycket svårare att kommentera än såväl elektro- som spelteknik, det är inte att säga för mycket, men jag häpnar ändå över att det temat tar så liten plats.
Jag har också häpnat över att en del mänskor, aktiva på diverse forum och munspelare under stora delar av sina liv och MYCKET teknikorienterade, när man någon gång väl hör dem, spelar så ... väldigt blekt. (Artigheten förbjuder mig att ge exempel, men det finns några på andra sidan Atlanten som skulle kunna hållas upp.)

Här shanghajade jag en tråd och ber om ursäkt för det.
/Martin

Jag tycker nog att ditt inlägg passar in - jag har haft förmånen att verka som munspelslärare under ca 12 år, numera enbart i workshopform med "gamla elever". Den "äldsta" har varit med här i 11år. Jag är personligen ingen improvisationens mästare, men om jag har tagit till mig något under de här 50 åren jag hållt på så är det "ton" och "tonbildning". TON är helt avgörande för vad du spelar, inte mängden toner per tidsenhet. Det kvittar om du spelar den mest fantastiska melodi - utan ton är den ingenting värd.
TON är 80% av det du spelar. Att nå TON är att andas rätt med allt vad det innebär, inte bara ibland, utan alltid, samt att i varje ögonblick kunna forma tonen och ge den det uttryck du vill. Det kan inte uppnås i sk "fri improvisation", dvs du förväntas uppfinna nytt i stunden, det är få förunnat att bestitta en sådan begåvning. Jag spelade Bb kornett under några år i ett tradjazz band och tog samtidigt regelbundna lektioner av trombonisten Ola Åkerman, han sa många kloka saker under de här åren och en sak han sa var just "Dick- lär dig spela det du skall spela så bra som du någonsin kan och var nöjd med det". Samma sak gäller för munspel som instrument - lär dig spela det du skall spela så bra du någonsin kan", då kommer det att låta bra alltid. Försöker du improvisera fritt och ideerna tar slut - häng dig på en själfull ton och lyssna in var du är i "tolvan" - vänta tills det kommer nya ideer och ge då uttryck för dem. Det övertaget du alltid har genomot publiken är att INGEN vet vad och hur du tänker spela! Tänk på det - ingen kan veta ...

För mig är TON det absolut viktigaste av allt - tex när Rice Miller spelar sin klassiska "Trust My Baby" - det är förvisso ett solo av världsklass, men bortsett från det så är det hans "ton" som slår in själen, han behövde inga pedaler, boxar och förstärkare för att "tala till själen" -. alltså är det tonen, dynamiken som talar, inte vilken watt det är på förstärkaren eller hur många pedaler man har i serie. Slutsatsen måste bli - Ton/Klang/Dynamik och ett tätt munspel som inte tillåter "läckage" som suger energi ur spelet, energi som vi vill omsätta till rörelse energi och därmed ton samt ett välklingade munspel. Det är min insikt om det här instrumentet under 50 år.

Man kan vända på frågan också Martin. Hur låter det om du kan spela men gör det på ett mindre välstämt spel? Frågan tenderar att få en akademisk karaktär då de som kan spela oftast är måna om att ha munspel som klingar bra. Kedjan som Arne skriver om är naturligtvis intressant men den absolut mest avgörande faktorn för kvaliteten på musiken är självklart musikanten! Att denne har ett instrument som är i samklang med sin omgivning anses av de flesta som givet. Det var därför som jag ville poängtera munspelets betydelse. Mick och förstärkare samt alla andra klockor och visslor är mer pricken över i;et.

Det är inte alls svårt att hålla med både Sjöberg och Hörnfeldt, till något i stil med ... 92,4 %.
Utan en vettig ton är du död i vattnet. U-tuben är full av exempel på unga killar (oftast) som spelar på, fort son fan, utan en tanke på ton -- ibland också utan en tanke på in-tonation. Det blir trist, lika snabbt som de spelar.

Människor som tycker "munspel ska låta lite surt" etc har jag väldigt lite utbyte av att spela med. (Och jag lovar, jag har hört det även av kompetenta musiker.) Så självklart -- spelen ska vara korrekt stämda. Men, om man som en kille (som jag nu låter vara namnlös, men mkt aktiv på nätet) ger en massa lektioner, kan musikteori och spelar mer eller mindre professionellt etc, ändå intonerar halvuselt? Då hjälper det honom föga att han lagt mängder av timmar på att finstämma sina instrument.

Vad mina resterande 7,6% meningsavvikelse består i är bara det att många munspelare, i sht om man spelar blues, är så upptagna vid sitt "sound" (och det ser jag som en totalitet: ton + förstärkar/mick-ljud etc) att de ibland verkar fästa mindre vikt vid att spela intressanta saker.
Men vi ska inte bråka om det.

"Trust my baby" är en fullständig rökare, ett litet mästerverk i genren. Tonen är monumental. Samt att det är kul att han inte kör sina ibland lite uttuggade riff en enda gång, vad jag nu minns på sittade röv. (Har kanske en del att göra med att han spelar 1 pos.)
Kim Wilson borde nog ha lämnat den låten i fred: hans version är OK, men den känns lite grand som när Hollywood gör om äldre filmer, det blir inte originalets nivå och man frågar då "varför?".

Det kan kanske uppfattas så att jag inte gillar förstärkare - alls icke! Tvärtom! Det jag var ute efter är att plädera för att lägga kraft på att lära sig "ton" och vad som krävs för att nå det, rent akustiskt.

För några år sedan ringde en gammal tandläkare från Malmö och sa " - Kan du lyssna på mig? Jag spelar kromatiskt munspel sedan 30 år tillbaka och jag kan alla jazzstandards som finns, jag spelar vad som helst. " - "Vad vill du att jag skall tillför dig då " blev min fråga. -" Jag vill bara att du lyssnar på hur jag spelar och säger vad du tycker".
Vi bstämde tid och den supertrevlige pensionerade tandläkaren satte sig tillrätta och sa "Ja då börjar jag nu då" - "Absolut! sa jag. När han satte munspelet i munnen och började spela komplicerade jazzstandards så var min första tanke "...Han skojar med mig ..." Det lät så jävla illa så jag tittade ned i golvet.. . När han spelat klart så sa han "Ja - vad tyckte du?" ... Det var pinsamt så jag skruvade på mig i stolen och försökte förtvivlat hitta något positivt att säga, men det gick inte att hitta något -. det lär fördjävligt helt enkelt. Melodin var kanon, han satte alla halvtoner osv osv - men tonen och tekniken var bedrövlig. Han frågade igen - "Ja .. säg nu vad du tycker" varvid jag sa rent ut "ja det lät bedrövligt"...
Ja sa han det var det jag misstänkte - nu förstår jag varför min dotter (som är en lokal jazzpianist och vokalist av rang (min anm). alltid ser plågad ut när jag säger, Jaa jag hänger på!. Då brukar hon säga "Sluta tuta farsan" ... Nu förstår jag varför. Han blev förgrymmad efter jag förklarat andningstekniker och tonbildning etc. och sa "att ingen jävel har sagt detta förut! Jag har spelat i 25 år och aldrig tänkt på det!

Han hade ingen insikt överhuvudtaget om vikten av den akustiska tonen men kunde spela de mest avancerade melodier som ingenting.

Jag håller med dig Martin - det är förbluffande många munspelare som inte har eller aldrig ifrågasätter hur det låter. Om samma person skulle spela fiol exempelvis och uppvisade samma brister på fiolen, så hade både han och fiolen förpassats till sällare jaktmarker lika fort som en höna skiter om motsvarande brist på "ton" och intonation saknades. Men så fort det kommer till munspel så skall det plötsligt inte vara viktigt längre! Flest prylar vinner, det är det som "stör" mig ...det skulle kunna låtit så mkt bättre med rätt spelteknik. Man är oftast själv sin bäste kritiker och ett bra sätt att bedöma sig själv, är att spela in och lyssna på det man hör rent akustiskt - om, man inte får ångest när man hör det, ja då är det bra... Men oftast upptäcker man -"men va faen e detta?" Det här måste göras bättre och så får man ångest och blir plötsligt motiverad att börja öva och de facto börja ifrågasätta sig själv. Spara den första inspelningen, träna på bristerna och spela in igen och jämför osv. Det går förbluffande snabbt att förbättra sig med denna metod....

Nu vet jag inte längre om jag överhuvudtaget håller mig i tråden men jag låtsas som att jag gör det och har full koll på vad jag svarat på ...

Hälsar "gnällspiken" ...

Det här är alldeles riktigt -- och jag kunde inte sagt det bättre själv. Det står just nu i skrivande stund munspelare på diverse scener världen över och hade dessa spelat trumpet, fiol eller snart sagt vad fan som helst hade de burits av scenen.
Men, i sanningens namn så hade de inte bett om/bjudit in sig själva till plats på scenen: den egenheten har munspelare gjort till sin egen specialitet. På blueskonserter kan man stå ute i publiken och tuta dåligt på sitt jävla munspel och tro att folk ska tycka det är OK. (Själva instrumentets portabilitet spelar en viktig roll, men en klarinett kan man också ta i fickan om man vill ...)
Frågan är varför det blivit så. Min gissning är att det finns en ohälsosam tolerans för uselhet på vårt instrument, dels på grund av att det är så "lätt" att spela, med allt vad det innebär -- det är den breda förklaringen --, men dels för att det också finns en lite ohälsosam kompisanda bland munspelare. De ges inte så ofta facit efter sina insatser; din reaktion på den trevlige tandläkarens brister är ett välkommet undantag.
Låt mig för säkerhets och avslutnings skull säga att jag själv är gravt missnöjd med mitt eget musicerande -- men jag försöker bli bättre. (Det finns sådana som tycker jag är bra och det är trevligt, men det räcker inte.)

Hej!

Jag tycker att det är bra att folk spelar oavsett om de är bra eller inte. Munspel är ju ett instrument man kan hålla på med i åratal utan att bli speciellt bra.

Det är roligt att spela och som sagt är det ju lätt att ha med sig överallt.

Så låt folk hålla på utan att mötas av kritik för då blir de inget bättre

Jag är ingen världsmästare själv men jag håller inte med. Jag tycker att munspelets rykte som tortyrverktyg kan vara befogat om det kommer i fel händer. Jag har spelatpå ställen där folk har sagt "fy faan ska han gnöla på ett sånt" när jag tagit upp munspelet. Senare så har samma person iofs sagt "Jaså,, det var inte så illa" Men just den attityden som han hade från början skapas av att det går upp proffessionella artister och tillåter sig att kvida fram en plågad katt. Varför då?
Tänk en jämförelse:
Vad skulle hända om någon tog en violin och börja fila på lite planlöst under en konsert?
Munspelet är ett seriöst instrument och ska behandlas med den respekt det förtjänar. Även om det är litet.

Perroj - det är tråkigt om du uppfattar den här diskussionen/synpunkterna som enskild kritik! Det är det absolut inte frågan om. Det det hela handlar om är att sätta fingret på den bristande insikten hos flera, mer avancerade munspelare runt om i världen. om tonens betydelse för sin egen skull men ochså för de som lyssnar på det. Det är det "synpunkterna" gäller - inte någon enskild person eller nybörjare eller vad du vill ...
Alla är vi nybörjare i det ögonblick vi börjar lära oss hantera instrumentet och det finns ingen åsikt om det. Det hela handlar om de som har trakterat instrumentet under några år och som inte verkar ha fått vare sig insikter om tonens betydelse ej heller uppbingat någon vilja att utveckla sig vidare vilket bör vara målet för alla, oaktat vilket instrument man spelar eller på vilken nivå man befinner sig.

Jag delar definitivt det du säger - "Det är roligt att spela" - så klart är det så och det är hela "grejen" , det skall vara kul! Det är ett livsprojekt - man håller på tills man inte kan längre. Att musicera handlar ochså om "ständig förbättring", tex att ständigt förbättra ton, intonation osv.

Jag fick lära mig för många år sedan hur man övar "ton". Det kan gå till så att du tänker på hur DU tycker att "världens vackraste munspelston" låter som nu blir din referenston - håll den i huvudet och ansätt en ton på ditt munspel - ändra ingenting - jämför nu tonen som kommer ur munspelet med "världens vackraste munspelston". Låter det likadant? Ja då behöver man inte ändra på något. Om det inte klingar likadant som den ton du "hör" inom dig - då får man ändra embochuren, andningen osv, Ansätt tonen igen och jämför med referenstonen. Världens vackraste munspelston får man genom att lyssna på olika munspelare och bestämma sig för hur den låter. Därefter är den din referenston/klang. För min egen var det tonen i SBW II solo i Trust My Baby som blev min referenston och är fortfarande. När den väl är programmerad i minnet och man "hör" den inom sig, så vet man vad man skall sträva efter när man övar sin ton. Det kan ju ta massor av år förstås innan man kommer dit - om någonsin. Det viktiga är att man inte stannar upp och slutar upp med den "ständiga förbättringen".

Det är det här jag personligen avsåg att ge uttryck för och abslolut inte om att framföra kritik på någon enskild person. Det är upp till var och en att lägga ribban där man tycker den skall ligga och om man är nöjd med det så är det helt ok!

Nu avser jag att inte komma med fler inlägg i ämnet - over and out ...

På ett sätt håller jag med Perroj, det där med lekfullhet och jagkanocksåkänslan är viktigt oavsett instrumentval. Själv har jag tutat, ja just tutat, i munspel i snart fyrtio år men fick en ahaupplevelse på munspelskonventet, inte helt smärtfritt. Som jag skrev i nån annan tråd, det var fan vad mycket man inser att man inte kan. Dock, jag har börjat jobba med just tonbildningen och faktiskt, utan att jag har kommit särskilt långt, så har våran basist kommenterat mitt "tutande" med att "det där konventet verkar ha gjort dig gott, det låter väldigt mycket bättre nu" sånt är kul att höra. Och då ska man veta att jag inte är nån särskilt övande människa utan bara numera försöker tänka på vad jag vill få fram och hur jag ska komma dit. Sen är jag ju tack och lov en inte oäven sångare, vilket jag själv tar som ursäkt för mina tillkortakommanden på munspelsfronten.

För säkerhets skull till Prroj m fl, så man inte tror att jag är någon slags munspels-Hitler: klart som fan att folk får hålla på och spela på de nivåer som ligger inom deras famntag, det har jag inga synpunkter på annat än att det är kul om de har kul.
Vad jag menade -- och det säger väl också Arne och Dick ovan -- är att vi som spelar munspel har inte fått något särskilt fribrev att vara sämre instrumentalister men ändå räkna på omgivningens gillande än de som utövar andra instrument.
Att det ibland fungerar så ändå beror på att publiken har accepterat en lägre standard på munspelare än trumpetare/pianister/thereminspelare etc. Det, påstår jag -- men man behöver inte hålla med --, är i långa loppet olyckligt. Men det kan på kort sikt vara kul: men får beröm trots att man egentlgen inte spelar så värst bra för det finns så många andra som spelar ... värre.
På längre sikt innebär det att harmonikan kommer att förbli ett jönsinstrument som "alla" kan spela utan vidare övning, och det kan ju verka demokratiskt och bra men i det avseendet är jag kanske inte demokrat. (Men jag tänker alltså inte agitera för spelförbud för vare sig dåliga munspelare eller saxofonister.)
Att en svensk munspelare nu gått ut Ackis är väldigt glädjande, sådant kan innebära att vi framgent får pedagoger för instrumentet -- liksom det finns pedagoger för alla (unga killar) som sitter på diverse kulturskolor och lär sig spela gitarr -- och medföra en allmän höjning av nivån. Det är bättre demokrati, om jag så får säga.
/Martin

Jo jag håller med dig Martin. Men jag vill gå ett steg längre. Kalla mig gärna munspelshitler om ni vill. Jag får väl bilda nationalmunspelisterna eller nåt, kanske ?
Jag är munspelsrasist. Jag erkänner det nu helt öppet och oblygt.
Jag hatar Dylan, Lundell, m.fl som förstör musiken med att lägga en gnölmatta över ackorden.

Det är klart att man måste börja nånstans.
men det är inte nybörjarna eller de som inte haft tid lust och kunskap att utvecklas jag talar om.
Det är bra för mig att det finns så många som är ännu sämre.
Men samtidigt tragiskt att tex "Cookies n beans" som är tre duktiga tjejer, tar fram ett munspel ur BH:n och gnölar lite planlöst och det är helt okey.

Ner med Dylanistiska falangen inom munspelandet.

OK Arne, du har värvat mig. Vi får väl börja jobba på att ta fram lite symboler och partibok och sådana ting. Men vi kanske kan skita i marscher -- om nu inte dessa får gå i loj shuffletakt? (Marine Band kan ju vara lämpligt instrument.)

De där Cookies and Beans har jag hört, skonats från munspelet dock. Det var ju jättesynd att dessa så begåvade på close harmony skulle acceptera dis-harmoni.

Det senaste jag hörde med Dylan var närmast tragikomiskt -- men inte bara p g a dåligt munspel. Han mördade "Blind Willie Mctell", en av hans bästa låtar, med en brutal ansats till, jag tror det var spel i 3 pos, och en röst som nog vanligtvis är av den typ man hör om man är verksam inom terminalvården. Synd, en högt begåvad mänska som borde ha slutat efter ... "Love and theft", kanske.
Munspelslektioner skulle han ha börjat ta redan 1960.

...någon har sagt att känns ditt munspelande meningsfullt för andra...spela då för andra..men gör det inte det så spela för dej själv. ....kan tänkas vara ett gott råd. Den här gången Arne ska jag inte försvara Dylan...men jag har svårt att tänka mej ett perfekt ljudande munspel ...om än jag annars föredrar det...till de låtar han gjorde som skapade musikhistoria på 60-70 talet....ändamålet helgar medlen

Om jag lämnar ironin åt sidan ett tag
http://www.youtube.com/watch?v=oBREamzr7PE Efter 2 minuter...
Eller
http://www.youtube.com/watch?v=AnEQvEWf ... re=related Efter 3 minuter

Ingen människa med fullt utvecklade öron kan väl säga att det låter bra?
Det är i övrigt duktiga tjejer och det är just det som gör mig förvirrad, förbannad eller vad jag ska säga.
Jag kom bara på dom just nu, de fick bli en symbol för problemet. Men det finns som sagt många andra väldigt duktiga och musikaliska artister som våldtar instrumentet.
Men som sagt så får dom mig att låta jävligt bra, så man borde kanske inte gnälla?

...nä ändamålet helgar inte alltid...

Jag delar definitivt det du säger - "Det är roligt att spela" - så klart är det så och det är hela "grejen" , det skall vara kul! Det är ett livsprojekt - man håller på tills man inte kan längre.


Det var det jag menade och det var någon som skrev "livsprojekt" och det tycker jag om, det är ju inte så att man börjar spela och plötsligt slutar med munspel. Det kan gå vevkor innan jag ens tar i ett munspel, man kan ju spela till de flesta låtar men när man tar det där extra klivet och får ett skutt framåt i sitt spelande, ton och ljud är det som man blir pånyttfödd

Det var någon som kommenterade Dylan och Lundell, för det första är det ju inte ens blues och för det andra har de ju spelat i 30-40 år? och inte kan ta en en ren singelton, nåja folk köper ju deras skivor.

Det blir en aning hoppigt i mitt inlägg märker jag

Jag önskar att jag hade varit på konventet för det är mycket jag vill lära mig och som någon sa var det bra för att man tar det där skuttet framåt eller att det är något man inser att man har gjort fel länge.

Jag har spelat i många år och tycker att det fortfarade är roligt och att man lär sig hela tiden, inte minst här från ljudbojen!

Ha det bra och spela vare sig ni är på kammaren eller i Chicago

Man gjorde allting själv och inga förkunskaper var nödvändiga. Det skulle synas/höras att det var hemmagjort. Musiken är lättspelad, ofta aggressiv och präglas av en "gör det själv"-anda ... syftar i högre utsträckning än många andra subkulturer till att chocka och provocera samhället. ......Detta sagt om punk på wikipedia...kanske är det denna frihet att provocera den lilla munspelaren känner