Mest för att stilla min egen nyfikenhet och få lite info om vad som triggade er andra att börja med detta eminenta instrument. Har ni dessutom någon enskild munspelare som inspirerade får ni gärna nämna vederbörande. Min story hittar ni under rubriken "Munspelets betydelse" så den orkar jag inte dra en gång till. Däremot kan jag nämna att jag återigen är tillbaks i Paul Butterfields lir och lyssnar mycket på honom. Det går i vågor, han och Big Walter är väl de gubbarna som jag ständigt återkommer till. Av de mer moderna munspelarna så är jag väldigt förtjust i Paul de Lay. http://www.youtube.com/watch?v=rMCf7OYcN5E
Mycket för att han hade en väldigt egen frasering och nya idéer. Sen spelar jag inte särskilt likt honom utan det är mer så att jag uppskattar att lyssna på honom. Finns naturligtvis oändligt många att skriva om men jag nöjer mig där.

.....spelat munspel sedan mitten av 90 talet, triggad (förledd) av en kompis som provat. Jag var så pass förnuftig att jag köpte den förträffliga lilla boken "så spelas munspel" plus några spel, ett MS Marine Band Classic och ett Classic jubileum ...hemska spel men trots det, inte avskräckande. När jag fick tag på ett Lee Oskar förstod jag att munspel var något som gick att spela på....det höjde nöjesfaktorn med 50%..(jag tror att dom var helt outstanding i prisklassen vid den tiden)
Sen utökade jag med fler tonarter och alla gamla blueskivor av Sonny boy II jag kom över + en massa andra och lyssnade på flytet, i viss mån riffen ...men att få tajming var det viktiga. Visste inget om ton eller hur man fick det att låta så fläskig som på de skivor jag hade. Internet och Dick Sjöberg var ju inte uppfunna på den tiden.
Jag spelade i ett coverband (Funny Farm) och duellerade mot gitarriff eller ensam i smäktande balader och publiken visste inte bättre, utan trodde att det var så munspel skulle låta ....och applåderade, men det kan ju hända den bäste (Dylan) som vi pratade om i en annan tråd .
..Jo Rew Dan Smiths spel inspirerade mej också...han lyckades plocka så stor del av tonbilden med sitt spelsätt...men låter jag som han...nej.

Vi bodde i en liten etta på 39 kvadrat och min storebror hade sina flickvänner med sig hem. För att filtrera bort lite ljud från hans övningar i sängskåpet som stod i köket så hade jag alltid radion på när jag skulle sova. På onsdagskvällarna så lyssnade jag lite extra noga på radion för då gick det program med nån konstig musik som talade till mig. Blues…. En munspelare som hette Paul Butterfield fastnade mest. Hans distinkta spel och vassa ljud satt som en smäck..
Min bror flyttade och det gjorde jag och morsan också. Jag fick eget rum och lyssnade på den spirande hårdrocken som var modern då i början på -70 talet.
Samtidigt så fanns bluesen närvarande- Bl.a med nån skånsk påg som spelade munspel och sjöng väldigt ”svart”.. Linkin’ Louisiana Peps hette han.
Pugh körde munspel han också. ”Jag har hittat en guldgruva”.. Vem minns inte den?
Hallonbergen byggdes- Peps spelade på fritidsgården med sitt blodsband…(Bara en sån sak! ) Jag köpte ett munspel. Ett bluesharp… Skitdålig kvalite.. Lät väl skit också.
Sen kom det in en kille som blev en kompis, trots att han var från Solna,,,, Han flyttade till Sumpan med sin skivsamling. Han klämde på en skiva med J.Geils band som heter ”Full house” En av låtarna heter ”Whammer Jammer”, munspelaren hette Magic Dick. Året var 1973 och jag var fast för alltid.
Det gick 10 år och munspelet fanns med fast inte offentligt och inte hela tiden. Men det fanns nästan alltid med på mina skivor.
I början på 80-talet så honkade jag loss på en fest, nån kommenterade att det fanns nåt att bygga vidare på och gnistan tände krutdurken..
Jag provspelade för ett band. Det lät nog inget vidare men jag var äldre så dom vågade nog inte säga ifrån. Det var ett band från Norrköping som hette Café Japan, förresten. Första spelningen jag gjorde var vi förband till Tottas. Jag fick låna mik och stärkare av Bernt och var så torr i munnen att munspelet fastnade på läpparna och jag blödde.
Där nånstans köpte jag johnny Winters skiva ”White, Hot and Blue” och det var Pat Ramsey som spelade munspel på den- Det är en skiva som har vart den största inspirationen bredvid Butterfield. Tonen i solot på Last Night kan fortfarande ge mig vällustrysningar.

Om man summerar det här så kan man väl säga att Paul Butterfield, Peps, Magic Dick och Pat Ramsey har gjort att jag förpestat tillvaron för många. Big och Little Walter kom in i ett senare skede.. Och sen ska man inte glömma Toots Thielemanns. han var ju ofta i radio o tv när man växte upp.
Gitarr har jag haft några stycken, men har aldrig orkat lära mig. Munspelet har en ton som talar till mig. En ton som inget annat instrument har. Därför försöker jag spela som jag vill att det ska låta

William Clarke var en otrolig munspelare. Annars håller jag Sven Z, efter båda Walter och Sonny Boy samt Papa Lightfoot och Jerry McCain.

Jag hade en farbror som trakterade munspel och som 11 åring hänfördes jag av hans spelande. Musikintresserad var jag men tanke på att införskaffa munspel i 11 års åldern fanns inte. Jag försökte dock att lira "Jag är lapp och jag har mina renar" på en gitarr som vi hade. Dock utan någon större framgång - jag hade nog inte platsat i "småstjärnorna" ...

När jag var 14 så hade jag en kompis vars farsa hade varit i Tyskland och i samma veva köpt ett munspel till sonen Tommy. Jag minns att vi försökte att lära oss "Kära Mor" på det här dubbelradiga munspelet, det gick faktiskt! Sen inhandlade jag ett eget dubbelradigt och tränade som attan. Då var det uteslutande melodimunspel som gällde. Lyckan var när man fattade hur det gick till att "basa med tungan"! Sen gällde det bara att utöka repertoaren från Kära Mor till den mer avancerade "Jolly Bob från Aberdeen"! [* ]

När jag var 15 gick jag till sjöss och senare läste jag till Sjöingenjör osv. Under alla sjöåren hade jag alltid munspel med mig och övade och övade och tröttnade aldrig. 1967 gick det ett program i radion som hette "I blueskvarter" med Olle Helander. När jag hörde signaturmelodin till programmet som var Big Walter Hortons "Trouble In Mind" så ramlade jag av stolen av hänförelse! Jag hade aldrig i mitt liv kunnat föreställa mig att ett munspel kunde låta så fantastiskt. Än i dag när jag lyssnar just på I blueskvarter och hör Big Walter spela Trouble In Mind så blir jag mkt rörd - helt fantastiskt är det.

Dock visste jag inte hur man fick fram Soundet som jag hörde - men något år senare när jag låg i kungl. flottan så fanns det en skeppskamrat som kunde berätta för mig att "jag tror man drar inåt på munspelet" ... . Det blev min introduktion till att börja lära mig spela "bluesmunspel". Eftersom jag besökte USA ofta under resorna så fanns det skivor och böcker att köpa och studera. Tid att öva hade man ju hur mycket som helst under överresorna till Australien och Japan över Stilla Havet. Så på den vägen var det för mig. Ombord i fartygen fanns det oftast någon som spelade gitarr osv så det fanns för det mesta "spelkompisar" att tillgå. När jag bestämde mig för att gå i land kring 40 års åldern så tog jag ganska snart kontakt med en musiklärare som jag sedan harvade med under ett par års tid med så att man fick inblick i vad man höll på med.

1994 så sa hustrun en dag "Dick du som e så duktig på munspel har du inte funderat på att lära ut det till intresserade" - "Näee sa jag - vem faen vill lära sig det?" undrade jag. Sätt en annons i Sydsvenskan så får du se om du får svar. Sagt och gjort, det brakade in folk som ville lära sig spela munspel. Så startade Wawa Musik.

I samband med det hade jag en elev, Erik Bäckerud, som under en lektion berättade att han spelade gitarr osv. Då sa jag - har du lust att starta ett bluesband med mig? Ja för böveln sa Erik och på den vägen e det. Queen Josephine & the Blues Trail existerar fortfarande men nu utan mig efter jag fick stroken för 5 år sedan. Nu skulle jag definitivt kunna spela igen - men nu är jag så involverad med det jag håller på med så nu har jag inte tid!

Munspelet har nu funnits med mig i 50 år och skall så göra tills jag "lägger näsan i vädret" som det heter i Malmö. Nu hoppas jag att jag får hänga med ytterligare en massa år om hälsan står bi förstås. Mitt intresse för munspelet är lika starkt nu som då - varför vet jag inte, men kul e de och ger mig så mycket!

Började lira i band 1993. Hade småfuskat lite ett par år tidigare. Fick förfrågan om jag ville börja spela med mina polare. Dom tyckte inte att sångaren klarade av att spela munspel och sjunga samtidigt. Vi spelade mest för att det var kul. Ni vet lördagskväll, bluesjam istället för Tipsextra.

Fick år 2006 en rejäl hjärnblödning, i och med operation på Neurokirurgen i Lund. Efter den förlamningen så var det som att börja om från början. Ni vet, aha det är åt det hållet jag måste hålla spelet för att det ska låta. Det var "tur" att man kunde så lite. Då gick det snabbare att öva tillbaka det man lärt sig. Ligger fortfarande på nivån att det ska vara kul. Ibland kan jag spela varje dag under lång tid, ibland kan spelen ligga i 2-3 veckor utan att jag saknar dom.

Viljan att träna skulle öka om det blev mer spelningar. Har inget fungerande band just nu i Blekinge. Åker därför upp till Dalarna den 25-26 maj, och lirar med polarna i The Broomyards, på Ludvika Rock & Bluesfestival.

Måste tillägga favoriter. Kim Wilson, William Clark, Gary Primich, Rod Piazza mfl är stora favoriter. Sonny Boy o L.Walter behövs väl inte nämnas. Har nog mest tagit intryck av Kim Wilson när det gäller spelstil.

Oj... bra fråga!

Jag spelade trumpet i 30 år, på slutet mest Soul i Maxwell street soulband and the Beltek horns - det var kul, men olika omständigheter gjorde att jag fick sluta med det. Fuskade under tiden lite på munspel och tyckte det var kul - tog dock aldrig riktig fart.

Efter Maxwell eran så saknade jag musicerandet och tänkte att munspelet kunde får sig en duvning igen. Nu har jag nog hållit på intensivt i 3 år, blivit en hel del jammande i bilköer till och från jobbet, på hotellrum på jobberesor, Göteborg har fördelen att ha en bra bluesförening som kör bluesjams varje lördag, så där har jag varit också ett antal gånger. Nu spelar och sjunger jag med några goa gubbar här i götet - Best before bluesband tror jag vi heter, men det varierar.

Munspelet blir lite som en drog:) Har gett mig på allt, grejat med en hel del mikrofoner, moddat förstärkare, köpt pedaler, byggt websidor, osv ,osv - nuförtiden hoppas jag att jag kan lägga mer tid på att öva än att greja - tror det ger bäst resultat.

Inspirationer: Jag började lite i "fel" ände - Från början var detHoffsten och kanske Peps som lockade, men youtube/gussow blev nystarten för mig, jag gillar hans teknik, fast kanske inte alltid hans stil. Via honom så kom det in Butterfield och några andra gubbar.

Det jag minns tydligast är första gången jag hörde "to many drivers" med Butterfield, eller än hellre "Pontiac blues" med Sugar blue... riffet 0.27 och förjan till solot 0:37 var helt enkelt overkligt... Kunde man spela så?
http://www.youtube.com/watch?v=mFszAWDpGoI&ob=av2e

En stor favorit är Pat Ramsey och jag stjäl lite riff här och där... hoppas att det hjälper till och bygger en egen stil efter ett tag.

Det var verkligen kul att se alla andra munspelare i Enköping tidigare i år, hoppas verkligen vi kan göra om det - det finns mycket att lära av er alla

//Krister

....Min morfar spelade munspel och jag fick ett när jag var liten. Jag har alltid tyckt om munspel men inte allt man har hört utan det var mest blues jag ville höra! En kompis som senare jobbade med mig hade några munspel med sig till jobbet och spelade när det fanns lite dötid. Han sa åt mig att köpa ett och sagt och gjort så köpte jag ett Hohner silverstar (c)och började kunna spela en del men jag ville få till det bluesiga ljudet så jag köpte ett Hohner bluesharp.

Efter ett tag så gjorde jag som andra att börja i "fel" ände och köpte mick och förstärkare. Jag tyckte nog att jag blev bättre och bätte. Så här i eterhand så var det väl inte riktigt så

Jag lät förstärkaren vara och försökte hitta ton och stil jag ville ha och allt etersom började det ta sig. Jag spelar både med och utan förstärkare nu för att jag vill variera lite.

Som nån skrev tidigare så spelar jag all ledig tid men ibland så ligger munspelen i veckor.

Som sagt i andra trådar så är det ju ett livsverk och det kan ta tid att bli bra men det är ju så att hålla på så att för min del kommer det nog att höras blåa toner från graven med

Lyssna på Muddy Waters tributebands skiva/or så hör ni många stilar eller lyssna på den här radion: http://se.delicast.com/radio/blues/1.FM_Blues

Jag fick mitt första munspel när jag var 2år gammal. Satt och gnagde och tutade på det rätt mycket tydligen!?
När jag var 8år så kunde man få lära sig att spela något instrument via kommunala musikskolan jag sökte ju såklart efter munspel, men det räknades inte som ett instrument så det gick ju såklart inte att välja!
Så när jag var 9år började jag att spela saxofon istället! runt 12års ålder så fick jag ett datorspel som hette Railroad Tycoon (gick ut på att bygga järnvägar) om man tog den dataspelsskivan och stoppade i CD spelaren så började den plötsligt att spela Country Blues på munspel!
Tyckte det var asballt, plockade fram pappas munspel ur byrolådan, ett Marine Band Classic i C, och försökte lära mig att spela. Men det gick inge vidare, kunde inte förstå hur man kunde ta singeltoner. hål 1 lyckades jag ta efter nån timmes övande och sen plötsligt lyckades jag att bända hål 1 också!
Sen dröjde det tills min sista saxofonlektion när jag var 13, då såg jag en lapp i fönstret "Prova på munspel med Mikael Bäckman". Så jag tänkte jamen lysande, anmälde mig direkt! Bäckman förklarade hur man tog singeltoner, bändar etc. etc. och jag övade, övade, övade, övade. Mamma och pappa var galna på att jag tutade hela tiden, men det brydde jag mig inte om, jag bara fortsatte att mala på, så vid 13års ålder så kom jag riktigt i kontakt med munspelet.

Tog lektioner av Micke och år 2006 någon gång så surfade jag runt på Hohners hemsida och hittade ett ljudklipp som demonstrerade XB-40. Låten som spelades var helt underbar tyckte jag, Rick Epping som spelade O Farrells Welcome To Limerick en Irländsk jig! Och där var jag totalt fast. Irländska musiken tilltalade mig så enormt!
2007 blev jag bjuden på en resa till London, i samband med den så tog jag kontakt med Brendan Power och frågade efter privatlektioner. Inga problem! Tog tåget från London till Canterbury och där träffades vi och spelade i ett par timmar, det var det riktigt startskottet för den Irländska folkmusiken för mig. Köpte hans bok, Play Irish Music On The Blues Harp och 2st Paddy Richter Stämda Suzuki spel. hem och öva öva öva öva öva!

Samma år kom jag i kontakt med Dick Sjöberg för första gången och det var ju helt enormt, vilken snubbe alltså! Han visade mig olika tontekniker med mera, och sedan dess har vi hållt kontakten och träffats massvis med gånger!

2007 träffade jag Joe Filisko för första gången också, helt otroligt möte! Sedan dess har vi två hållt kontakten och träffades nu igen 2011.

Våren 2011 så bestämde jag mig för att fara till Irland! Hoppade in i bilen med munspelen och for iväg genom Sverige, Danmark, Tyskland, Holland, England och Irland! Stannade hos Brendan Power i 1 vecka och bytte ideer och spelade å drack Whiskey;)
Väl på Irland så träffade jag min munspelsgud, Rick Epping himself! Helt otroligt, blev bjuden hem till honom i ett par dagar och vi tutade på och gick igenom moddning och allt möjligt kul!

Och nu 2012 i Augusti så ska jag delta i Världsmästerskapen i Irländsk folkmusik, så får vi se hur de går =)

Ja ... varför munspel?

Min musikaliska uppväxt var torftig, minst sagt ... men jag hade bl.a. ett munspel som fascinerade mig men kanske inte min omgivning lika mycket. Senare på mellanstadiet började jag träffa andra som höll på med det här med musik ... gitarrister förstås ... som lirade Dylan, Lundell, Neil Young och Springsteen. Munspelet hamnade plötsligt i ett musikaliskt sammanhang och jag hittade mina första medmusikanter.

Sommaren efter grundskolan hörde jag för första gången båda stora och lilla Walter och SB II. Horton med sin skrämmande feta ton och Walter Jacobs med sitt oförutsägbara förunderliga sväng ... Sonny med sin fantastiska akustiska ton. Dessa herrar räddade mig från Dylanträsket och jag fick upp ögonen för munspelets möjligheter.
Jakten var igång ... på tonen ... och svänget.
Började lira munspel med olika gäng ... ofta var det någon borta på så jag hoppade gladeligen in och har därför lärt mig traktera bas, gitarr och trummor. Jag köpte Tony "Little Sun" Glover's >> Blues Harp (1965)<< och fick upp ögonen för olika positioner. Ungefär samtidigt kom det fram att min farfar hade varit en speleman på fiol och munspel. Jag fick hans Kromatiska 16-hålare i underbart skick.

Det är roligt med alla instrument men det är någonting med munspelet. Jag måste säga att mycket av själen ligger i instrumentets enkelhet ... och där finns också utmaningen ... det är inte lätt bara för att det är enkelt. Formatet tilltalar mig också. Det får alltid plats och kan följa med överallt ... i bilen, på festen, på fjället, på luffen, i bastun ... till och med på joggingrundan (suverän lungträning, men då kanske helst enskilt längs skogsstigar ) Bra för självförsvar ... med ett Hohner i varje knytnäve kan man slå hela världen med häpnad .. bara en så' n sak!

Men det är inte förrän de senaste tio åren som jag mer och mer blivit seriös i jakten på min akustiska ton och det förunderliga som gör att det svänger.
Åter igen ... varför munspel ... för mig är det formatet och dess enkelhet ... där ligger dess storhet och nerv.


@Joel ... lycka till på Mästerskapet ... vi håller tummarna. Återkom om hur det gick!

Mitt första instrument var rösten, sången, och det är fortfarande mitt förstainstrument. Men i tioårsåldern försökte jag lära mig spela gitarr på Mölndals musikskola vilket inte gick något vidare, man måste ju öva I sextonårsåldern, otroligt längesedan, köpte jag ett Bluesharp och i artonårsäldern påpekade någon att man kunde spela i andra position. Sen har jag tutat, just tutat, lyssnat på Butterfield och Sonny Boy, Little Walter och en massa andra och försökt härma dem utan att fatta detta med tonen. Visst hörde jag att dom bra munspelarna hade en bra ton, men fattade inte vad det berodde på, inte förrän på munspelskonventet, och då och där föll grundanledningen till varför jag valt munspelet som mitt instrument som en sten, alltså att man skulle slippa att öva. Om jag ska nämna en favorit så blir det nog Sonny Boy II, även om det kan betraktas som väldigt konventionellt.

Hej!
Ny användare här. Blir väldigt inspirerad, men även ganska avundsjuk av att läsa era berättelser. Jag blir avundsjuk då jag själv har spelat munspel i knappt 1,5 år. Jag längtar tills jag har ett helt liv av erfarenhet i mina lungor och kan spela så jag själv blir nöjd. Som tur är, så är jag ännu ung. Blott 24 år.

Jag började med musik vid 14 års ålder, mest för att kompisarna började. Jag spelade trummor då det instrumentet var "ledigt". Tröttnade framåt gymnasiet då jag lärde känna en otroligt mycket duktigare trummis. Tog sånglektioner och sjöng i kör. Sen efter gymnasiet lade jag ner allt med att själv skapa musik. Mina vänner fortsatte och de flesta håller på som åtminstone halvtidssyssla nu för tiden. Sen för ett och ett halvt år sen blev jag sugen på just munspel. Vet ej varför. Ett tag trodde jag att jag blev intresserad av att lyssna på blues efter att jag plockat upp munspelet, men nu kommer jag ihåg att jag började med bluesen ett par månader före, så kanske beror det på att jag började lyssna på blues. Hur som helst så hade min flickvän två munspel i C-dur liggandes hemma. Jag letade ett tag och hittade det betydligt sämre Swan munspelet, inte Folkmaster. Efter en veckas tutande tipsade mig den duktiga trummisen som fått mig att sluta spela trummor om Adam Gussow och sen bar det av. Jag skaffade böcker, en laddade jag ner, en köpte jag. Drog ihop ett band av några kompisar från min nuvarande klass, tyvärr spelar vi pop och rock covers, inte blues, men det är bra träning för mig. Tycker själv att jag har lärt mig mycket på kort tid, men jag önskar samtidigt att jag kunde minst dubbelt så mycket som jag kan. Man kan väl säga att jag är hungrig på munspelet.

Jag bor i Lund och har åkte ganska många gånger till Köpenhamn och Mojo Blues Bar men skulle vilja hitta andra blues hak lite närmare för att kunna spisa blues oftare. Jag gillar väl alla klassiska bluesmunspelare. Butterfield, Little Walter, Sonnyboy I och II osv. Tycker att Satan & Adam är helt fantastiska och har köpt alla deras skivor. Så där, trots att jag inte har levt med munspelet särskilt länge så har jag ändå kunnat knåpa ihop en liten historia om mitt munspel. Varför jag valde det? Förutom att jag älskar ljudet från det så var det nog för att ingen av mina duktiga musikerkompisar höll på med det så jag kände inte så stor konkurrens.