Detta kan med lite tur bli en projekttråd kretsandes kring min allra första elgitarr, inköpt i mitten av 90-talet i kölvattnet av min nyfunna identitet som gitarrist, tillika finansierad av avyttringen av min då tröttnade på trumpet. Hänger ni med? När man blott 14 år gammal inser att svaret på livets alla gåtor stavas Beatles och hår över öronen och söker fästa denna entusiasm vid lämplig audiell artefakt (då informationsåldern ännu ej riktigt tagit fart varför ens merkantilistiska kanaler är begränsade till papperstidningar) är man ofrånkomligen subjekt för en minst sagt vag uppfattning om hur denna artefakt kan te sig, inte minst vad gäller ålder och ursprung.

På ren svenska: Jag ville ha en elgitarr, spelar ingen roll vilken.

Minnet sviker kring de mer detaljerade omständigheterna men säljaren, en radhuspappa less på livet och med ett horn i sidan till Ludwigs i Strömsholm, avyttrade nämnda tingest för en rimlig penning (runt 2000 :- om jag inte minns fel), under förevändningen om att det rörde sig om en naturfärgad Gibson-kopia av märke Sigma. Gibsondekalen på huvudet "var ditsatt i efterhand". Ålder okänd, men den gick att spela på. Det var en elgitarr, punkt.

Åren kom och gick, liksom allehanda gitarrer av varierande kvalitet, och denna förmodade Sigma ägnades viss uppmärksamhet i fråga om visuell framtoning. Första inkarnationen blev i jämnhöjd med upptäckten av The Who ett psykedeliskt paintjob medelst modellfärg. Hur jag motiverade nästa steg ett par år senare kan jag inte riktigt redogöra för; En blå Helly Hansen-tröja bytte snabbt skepnad och användningsområde i sällskap med en burk brunorange sprayfärg, och resultatet står att beskåda här.









Vi talar inte mer om vad som drev mig till detta, tycker jag. Låt oss istället snabbspola fram till igår då jag av en ren slump föll över en Ebay-annons gällandes en Gibson Marauder från mitten av 70-talet. Det slog mig att den var identisk med min första planka, sånär som på halsen som förvisso var utbytt. Utan att ha ägnat en seriös tanke åt min fluffiga Sigma de senaste 10 åren, insåg jag plötsligt att jag hade en möjlig vintage-knockoff i min ägo. En halvtimme senare hade jag samlat på mig grundläggande information om denna udda 70-talsgibba som tydligen var ett försök att efterlikna Fender (varför man nu skulle vilja det). Med allt detta i ryggen började logikcentrat i hjärnan knyta ihop de lösa ledtrådarna till en möjlig helhet som kunde innebära att jag inte bara inlett min gitarristbana på, utan även alla dessa år haft en äkta Gibson i min ägo. Visserligen en relativ budgetmodell, men likväl vintage.

Så nu vänder jag ut och in på min skam och överlämnar fallet till expertisen. Finns det något sätt att bekräfta detta möjliga faktum på? Jag stödjer mig halvhjärtat på några faktorer:

- Sigma (som den hävdades vara) har vad jag funnit enbart tillverkat akustiska gitarrer(?)
- Varför skulle en knockoff-fabrik lansera en kopia av en redan budgetmodell, tillika en försäljningsflopp?
- Gibsondekalen på huvudet var förvisso en genomskinlig plastfilm, men den satt där trots allt.
- To the naked eye stämmer detaljerna in på alla bilder av den första inkarnationen av Marauder (med trevägsswitch) som jag fått fram.
- Stallmicken liknar inget jag nånsin sett på någon annan gitarr.
- Den känns (kändes) väldigt stabil och genuin att spela på.

Inget av detta är naturligtvis bevis för att det är en Gibson, men i alla händelser har jag bestämt mig för att försöka återställa den i ursprungsskick. Och ja, halshumbuckern finns kvar.

Sådär, nu har jag slängt ut brandfacklan. Vad tror ni? Har jag besudlat en märkesgitarr eller rör det sig om en ovanligt välgjord och omotiverad kopia?

Det kan du stryka som bevis, far min har en les paul kopia med sigmalogga och jag har sett fler.

Min kompis hade en Sigma Maruder så det så.

Se där ja. De gjorde alltså kopior av denna udda Gibson?

serienr?

Negative. Vart skulle det kan ha stått i så fall?

På undersidan av stallet står det "L5 S Bridge, Made in Japan" och på baksidan av huvudet står det instansat i träet "Made in USA", på ett för all del inte helt övertygande vis, speciellt som I:et är snett.

Det finns ett ganska stort antal Gibson och Fender kopior byggda i Asien på 60-70 talet , på de ställen där det fanns mycket amerikanska soldater
tillverkade man dessa och sålde billigt. Dom dyker upp ibland , sist var det en Presicion bas som någon försökte sälja som 'teh real thing' med blandat japs och Usa delar,
konstiga egenskaper osv. Den var rejält gamal och sliten men inte äkta.

Det låter ju skumt att göra en kopia på en Marauder, men det kan vara en 'custom order'

Kanske långsökt, men jag tror inte det är en Sigma i alla fall, utan bilder är det svårt att säga vad det är, lättare att konstatera vad det INTE är oftast.

Det ska väl tilläggas att jag inte bryr mig nämnvärt om det är en Gibson eller inte, och det är inget jag tänker försöka pressa några pengar ur då jag kommer behålla den. Den har mer affektionsvärde än något annat (första yxan liksom), men är den hopskruvad under 70-talet lär den ju ha visst kultvärde också.

Nu försvann bilderna också. Vad bra.

Den såldes nog med div. loggor, bl.a. Cimar, kanske också utan logga.
http://www.ibanez.co.jp/anniversary/exp ... d=14&now=4

Det finns lite allt möjligt elektriskt från Sigma bla strattor och Gibson L6s-kopior.


Vissa japanska märken kopierade ALLT från Gibson och Fender oavsett om det va rätt eller fel, flipp eller flopp osv.

Den i mitten ser övertygande nog ut.

Shit! Vilken rolig gitarr!!

Måste vara realtivt ovanligt att en gitarr producerades och såldes helt utan beteckningar , logo, serienr osv. Ens på 70-talet.
Vissa ggr sattes ju klisterdekaler på av importörerna och dessa går ju att ta av.

Hittar jag i vanliga fall såna här gitarrer så är det lätt att tro att det är rena hembyggen i så fall, men i detta fall kan det säkert vara en 'cimar'.

Du kan ju kolla om det är millimeter eller tumgänga på hårdvaran, dvs Asiatisk eller europeisk/amerikansk tillverkning.

jag hade en gång en LP Custom-kopia (lawsuit) från Sigma, den hade ingen logga

Japanerna kopierade många obskyra modeller från Fender och Gibson. Jag hade en JBX som var en kopia på Gibson L6S. Kanske inte så konstigt att de hakade på just den modellen eftersom Gibson promotade den rätt hårt, bland annat med Santanas hjälp. En väldigt bra kopia som var ganska originaltrogen förutom att den hade bultad hals (för originalet hade väl set neck). Jag har även haft japanska kopior på Tele Thinline (Kasuga), Gibson EB-3 (troligen en Duke) och en LP Junior DC, kanske inte så udda (H.S. Anderson) - samtliga från 70-talet.