Nu tänker jag starta en tråd här med funderingar som fler med mig säkert har tänkt. Vore kul att läsa vad ni tycker i frågan.

Ni har säkert som jag roddat med ert ljud hemma i källaren och kommit fram till att det där ljudet kan jag leva med. Sen kommer ni ut på gig och ljudet fungerar inte live. Ni hör er själv dåligt, ljudet går inte ut till publikum bra, bandmedlemmarna tycker att ni tar för stor plats. Kort sagt; ljudet funkar inte live! Men det som lät så rackarns bra hemma, varför?

Största problemet volym, det där som lät svinbra och starkt hemma är bara en fjärt i luften tillsammans med de andra. Jag har slutat att spela med ordinarie trummor, percussion visst eller eltrummor men akustiska vanliga trummor går bort (har som bekant fet tinitus och är döv på ett öra så jag har svårt för volymargumenten). Gitarrerna får inte ha mer än tio watt i sina stärkare och max ett element. Basen däremot får gärna ha lite att åka med då jag personligen lyssnar mycket på basen i ett bandkoncept.

Man måste nog fundera över vilka frekvenser man ligger i. Jag spelar i princip bara på tonarterna Ab, A, Bb, och C. Varför? Jo de ligger väldigt bra i registret på munspelet och är trevliga att spela på, svarar bra och låter tillräckligt mycket elektriskt. Tonarter som ligger högre respektive lägre har egenskaper som jag inte är helt nöjd med. Visst kan jag göra undantag ibland beroende på låtens karaktär men får jag välja själv så är det dessa spel som gäller. Om ni tänker lite på det så kan ni konstatera att man med dessa tonarter plus om man har förmågan att lira i de tre första positionerna så klarar man det mesta. Kan ni dessutom elfte och tolfte så är det bara ännu bättre.

Ett bekymmer tonalt är att man som munspelare ligger nära gitarren i frekvensområde. Därför går ett E spel ut bra men är skrikigt i karaktären. Mitt förslag är att vända på tänket och be gitarrist att få fram andra frekvenser än de jag ligger i. Man skulle kunna tänka sig ett capo kanske. Sätter man ett dylikt på femte bandet och spelar D i A position så klingar det helt annorlunda. Den här typen av knep är väldigt vanliga i countrymusiken där man ofta använder mer än en gitarr. Varför inte leka med tanken i bluesvärlden också och flytta runt frekvenserna lite. En annan variant är att köra med en barytongura som oftast är stämda i B eller A vilket gör att dessa landar mellan en vanlig gitarr och en bas. Det blir lite andra klanger och musiken färgas lite annorlunda, visst men det behöver väl inte betyda att det är sämre? Munspelet skulle då hamna i ett frekvensområde som inte var taget av ett annat instrument och vårt goa källarljud kanske skulle funka? För mycket av samma blir sällan bra, två gitarrister och en munspelare som krigar i samma frekvensområde blir lätt fullt och glaset blir som bekant bara fullt oavsett hur mycket du häller. Kanske dags att fundera på att tömma en del av glaset så att alla ingridienserna som ett band består av får plats?

Du får inga reaktioner på den här tråden märker jag och det kanske är lite synd. Men jag gissar att många tänker som jag, "Aha, gitarristen ska köra med capo på femte bandet bara för att jag ska få använda det munspel som [i]jag[/i tycker låter bäst ... Lycka till."
Kanske inte sagt att gitarrister är idioter (jag spelar själv gitarr!) men jävligt många är jävligt bökiga bara att få med på vissa tonarter/alternativa spelstilar (capo etc) p g a att de har sina inlärda riff och klangvärden kopplade till dem. Inte minst om man har hållit på med blues. (Utbildade musiker tjafsar inte om sånt, utan det är hemmapularna o de starkt genrebundna. Det är väldigt trevligt att kunna spela med sådana som man bara säger "Eb" till och så spelar de, håller inte på och måste stämma ned i en halvtimme eller så.)

Men om du spelar i B på ett E-munspel, resp spelar i 3 pos på ett A, tycker du då inte att det går på ett ut, klangmässigt? Själv hör jag till dem som nyttjar munspelets alla tre oktaver -- men vi är ju nästan i minoritet -- och kanske att hål 78910 på e-spelet är pipigt. Men, påstår jag, det kompenseras av att man får en märkligt klar klang däruppe, lite som en piccolaflöjt. John Popper drar ibland loss i högsta oktaven på ett E -- givetvis fort om fan -- och tänk att jag tycker att det kan låta ganska läckert. (Annars inte överförtjust i hans spelstil.)
Som du är jag svag för Ab, Bb och därikring, en liksom lite rundare karaktär på de tonarter man normalt får ut av de instrumenten.

Allmänt sett, även om jag inte håller på så mkt med ljud (har inte råd!), det här med att man fixat fram ett sound i replokal eller hemma och sen tar ut det i skarpt läge och det låter ... annorlunda, eller skit, är en av de mest frustrerande sidorna av elektrifiering av mnuspel. Jag har inte alls känslan av att det är samma differenseer vi talar om där när det handlar om gitarrer.

Vad låter bra och vad hörs?

Intressant ämne som egentligen täcker mer än själva munspelet och val av position & tonart.
Jag gillar ett D, E, F spel i vissa låtar tack vare det hysteriska ljusa ljudet. Främst rocklåtar då för då kan man tävla med gitarristerna på allvar vad det gäller att höras.
Men ett fett A-spel i en surbluestolva är inte fel heller, men det kräver ofta lite mer resurser (läs Watt) i förstärkningen av den anledningen som Johan så förtjänstfullt framhöll.

Har man som jag snöat in på förstärkare så märker man rätt fort att det som låter fett och gott hemma inte hörs bra när man mixtrar in lite gitarr och trummor.
Jag lägger in förstärkare i två olika grupper.
1: Arbetshäst/verktyg -Liveförstärkare för scenen. Konstruktioner baserade på senaste tweedförstärkarna och de tidiga sextitalarna. Fast bias för hög effektivitet, Lite kallare och stelare ljud. Från 35 - 50 Watt. Blackface Princeton och Deluxe reverb är användbara trots lägre effekt än så.

2: Inspelnings och lattja lite hemma med-förstärkare, Man kan möjligtvis uppträda med en kompgitarr.
5-15 watt och katodbias. Här hamnar de flesta Fender-tweed, Gibson, Kalamazoo och gamla Premier.
De har svingott ljud men är knepiga att ha med i livespelningar pga att de måste mikas ut. Om stället man spelar på har en ljudtekniker på plats så kan man ha tur och höras om ljudteknikern är på bra humör. Man kan alltid försöka hamra in i honom att munspelet ska ligga på samma nivå som sången. Då hänger det på mig som munspelare att vara väl disciplinerad å inte tuta hejdlöst och hårt mitt i verser å sång.
Att de inte hörs så bra beror inte bara på watten utan att de har det där mörka och våtvarma ljudet som så lätt försvinner i mixen.

F.ö: Jag tror mer på många Watt än möjligheten att få mina guragubbar att lira med Capo...

Jag väcker liv i denna tråd då jag har lite ny info att komma med. Lånade med mig en Db mätare från jobbet och tänkte testa lite olika mickar och förstärkarkombinationer. Mest var jag nyfiken på hur många Db jag skulle få ut. Hittills har jag testat min HG II som är helt original frånsett ett lite vassare förstegsrör än det 12 AY som sitter där normalt. Nummer två på listan är min ombyggda Champ tolv som Dr Arne grävt i och skapat en variant på Randys SE projekt. I min så sitter det ett oktalrör i försteget och 6L6 som slutrör dessutom är den till skillnad från HG II försedd med ett tolvtumselement från Weber. Som tredje stärkare så körde jag med min 5C3 klon 12 Watt och två 6V6or i slutsteget och oktalrör i försteg samt ett tolvtumselement från Jensen, Neo. Slutligen så testade jag även med min gitarrstärkare som är en Fender de Luxe Reverb PTP byggd och med ett Celestion vintage 30. Denna stärkare låter riktigt bra till gitarr.

Nåväl fram med mätutrustning och förstärkarna stod alla med samma avstånd till Db mätaren och elementen var alla placerade på samma höjd för att det skulle vara så likt som möjligt. Mickarna jag körde med var följande; EV 605, Bluex lab cristall, Audix fireball och en 545 som är ombyggd av Greg H. På de två minsta förstärkarna så var Db värdet i princip lika mellan alla mickarna. Förstärkarna klarade helt enkelt inte av att spela starkare än 101 Db. Enda micken där rundgångstendenser fanns var på Bluex micken, inte mycket men det märks att det är en het mick. 5C3 klonen gav i princip två Db till, alltså 103 men då var det ändå lite pendlande så att 102,5 är nog närmare sanningen. Här accentuerades dessutom rundgångsproblematiken och EVn började uppföra sig illa även den. Slutligen då gitarrförstärkaren, här körde jag på normalkanalen ingång två och här fick jag helt klart mest Db. Landade på 105 men då har både EV samt bluex och 545an problem med rundgången. Den minst rundgångskänsliga micken var helt klart Audix Fireball. Det testade exemplaret är en tidig utgåva utan volymkontroll om det nu har någon betydelse.

Hur lät det då? Tja, allt låter bra utom gitarrstärkaren som är stel och lite steril i ljudet. Det blir inte rätt brunhet i ljudet helt enkelt. Men det lät starkast ur ett rent Db perspektiv. Klarar jag mig med 101 Db så är det Arnes moddade champ ihop med EV 605 som tar hem det, i alla fall i min värld. Guldstjärna till Arne! Tack Arne är väl på sin plats att tillägga.

Rent allmänt kan jag tillägga att den fysiska upplevelsen av ljudet skiljer sig åt mycket beroende på element. Åttan i HG II är inte alls lika närvarande jämfört med Jensen Neo till exempel. Men i rena Db är skillnaden ändå inte så stor som man skulle kunna tro. Jag har inte provat skillnaden mellan Shield och inte Shield men det kommer. Tänkte att jag skulle spara på den karamellen tills jag kommer till replokalen och kan mäta Bassman,det skall bli intressant!

Så pass?
Jag hämtade hem en db meter-app till min aj-fån.
jag provade på en meters håll och då är det inte stor skillnad mellan förstärnare oavsett storlek.
Men när jag satte upp mätaren 5 meter ifrån och lite vid sidan så var skillnaden stor.
Jag mätte som max upp 96db på min bassman på 5 meter i linje med ena kanten på förstärkaren 90 grader mot fronten.
De små med en tia eller två åttor låg på 91-92 db.
Men när jag flyttade mätare en meter åt sidan var Bassmannen i stort sett oberörd medan de små låg under 90 db.

De exakta värden, för varje förstärkare som jag fick fram är tyvärr inte kvar i mina hjärnvindlingar.
men principen är klar. Många högtalare och watt fyller rummet bättre även om det decibelmässigt inte skiljer så mycker rakt framför och ganska nära förstärkaren.

F.ö så blev jag klar med den förstärkare som skulle ta över efter min precioussss Edgar idag.
Det bidde en Bassmanbaserad krets fast med 6V6 ' ca 20 Watt.
Den klarar inte av några 100 db kan jag säga utan att ha mätt upp det. Men vilket brunmurr á lá gammal Premier.
Perfekt för studiojobb.

Brunmurr a la gammalpremier är aldrig fel. Och då var vi tillbaks i denna tråds ursprung, användbart eller gött ljud? Att min gitarrstärkare var den som producerade starkast ljud hänger nog ihop med att det var den av dessa testade exemplar som var starkast i watt mätt. Vet man med sig att man skall lira med trummis så är det watt som gäller och/eller uppmickning. En Harp Attack rätt ut i PA:t låter nog så bra men där upplever många en saknad efter den fysiska närvaron av en förstärkare som pumpar ut ljud bara någon meter bort. Känsloupplevelsen skall inte underskattas men bäst är det väl egentligen om man kan få köra med sitt goa ljud och att det är det som är användbart. För det, tror jag, behövs volymdisciplin, ett bra PA och en tekniker som vet vad han gör. Hur ofta har ett normalt bluesband tillgång till dessa tre förutsättningar? Det första är väl egentligen det enda som man kan göra något åt själv och är dessutom relativt kostnadsfritt. De andra två är mer resurskrävande.

Jag vet att du har tagit upp detta Johan. Många av oss lirar ofta med små stärkare, typ HG2, VHT eller Marble Max. Johan tog upp att köra med två via en split. Det blir ett subjektivt större ljud och lättare att spela till. Skulle detta kunna var ngt att mäta upp ljudtrycket på. Är det ett bara ett gött ljud eller visar det sig när man mäter ljudtrycket???? Ja,vad vet jag???
Ha det gott.
TONKAN

TONKAN
Det ger någon db extra med splittade förstärkare.
Men det händer något mer som gör att förmågan att komma genom kompet med ljudet ökar mer än det mätbara ljudtrycket.
Lite som det är med en 4x10 förstärkare. Mer papp rör sig med fler Watt som trycker på... Med förstärkarna på varsin sida av trummorna blir det en "vägg av ljud" som Lille Walter uttryckte det en gång i tiden.

En annan sak som händer är att du får två gallerläckor på ingången. Du halverar motståndet som tappar signal mot jord och använder du kristallmik så blir den inte så fet längre. En split passar bara för dynamiska och CM/CR mikar.

Provade min senaste skapelse på repet ikväll och som sagt. Gott ljud, men inte så användbart....

Få ett bra ljud både på scen och ut ... ja ni ...
Det svåra är att, efter en bra soundcheck, lita på att ljudet ut till publiken är bra, trots att scenljudet suger, som det inte sällan gör ... he he ...
Att ha feeling är the shit, oslagbart, men får inte vara avgörande för om jag kan lira bra eller inte.
Inte lätt detta med ljud.
Användbart eller gött ljud?
Om de stod i motsats till varandra skulle jag utan tvekan köra på användbart ljud.
Ett gött ljud som ingen hör ?
Eller ett användbart ljud som når längst ut ända längst bak i lokalen?
Inget svårt val ... om än trist.
Sedan är detta vanligt tycker jag .. ljudet ut är gött, riktigt gött mos, men på scen är det knappt ingen som hör eller att det låter apa.
Eller tvärtom, på scen låter det underbart, men drunknar i utljudet.
Jag går alltid ut på golvet under soundcheck för att få känslan för PA:t.
Sedan tycker jag det är svårt att hitta någon universallösning, speciellt om gigen är av olika art. Det är så mycket som spelar in. Lokalen, PA:t, musikstilen, stämningen, trummisen, gitarristen, spriten, knarket ...
I replokalerna när låtar ska sättas är det numer så låg volym att det i princip är akustiskt. Det tycker jag är bra, då kan vi koncentrera oss på låtens kvalité och sväng och inte ljud.

För mig är tonen viktig. Kanske det viktigaste av allt. Det finns inget jobbigare än när jag vet att munspelet låter plåt, fast kanske ingen annan tänker på det, förutom möjligen andra munspelsnördar.
Därför har jag funnit en sista utväg som alltid fungerar, tex om stärken pajar, eller om jag valde att ta med en för liten stärkare och giget visar sig kräva en större ... osv. Rakt ut i PA:t bara. Pang på! Ioförsig genom min Harpcommander för kontroll och lite mer värme, men går utan. Detta är ett mycket bättre alternativ än att tjura på med en för liten stärkare som låter som jordgetingar när det är högljutt ... eller än min DeVille 410 som tvingas spela på tomgång när det nästan blir akustisk volym.
I bästa fall hinns det med en bra soundcheck och då är allt väl, men ofta är så inte fallet, ialla fall inte för mig/oss.
Då är det snabba beslut ... var ska jag stå ... micka upp eller rakt ut, förstärkt eller rakt ut i PA:t.
Därför kör jag ofta in en 57a i PA:t på soundcheck, som reserv/backup (men även bra för variation med mer akustisk ton) ... då vet jag att jag har ett användbart ljud om det visar sig att stärkarljudet inte fungerar.
Allmänt tycker jag, och håller med ovan, att mer papp flyttar mer luft -> mer ljud.
Går inte att komma ifrån. En åttatummare och fem watt på det räcker inte långt i många sammanhang.

Har nu varit i repan och lekt lite med Bassman. I helt rent skick utan några pedaler så pressar den ur sig 109 db! Jag blev själv lite förvånad då jag inte trodde att skillnaden skulle vara så stor. Nu körde jag med Audix Fireballmick och det är förmodligen den mick jag äger som klarar rundgång absolut bäst. Det man fräst slås av då man kör på en såpass stor förstärkare är närvaron. Finns inget som slår byxfladdret när man står framför stärkaren och bara gasar. Blir något visst och den fysiska upplevelsen ger det hela en ytterligare dimension. Har fortfarande inte mätt skillnaden med en Harp Shield inkopplad men det kommer. Personligen så tycker jag att en av Shieldens stora förtjänster är att den ger en så stor säkerhet på scen. Man behöver inte passa på sig själv på samma vis när man har Shielden inkopplad. Om det sen genererar så många mer Db återstår att se. Nu är det väl egentligen bara att byta till sig en Bassman till och börja bära. Då lär man höras men det lär inte vara något brunt premierbrummande dock. Kalla mig gärna galen men två Bassman bakom sig på scen lär ge en hyfsad medhörning, frågan är vad medmusikanterna tycker?

Tänkte på vad du skrev i öppningsposten, Johan ... gällande frekvenser.
Håller med om att munspel krockar med elgitarr, speciellt med slide. Jag har inte riktigt hittat ett sätt att komma runt detta, förutom att möjligen få det lite bättre genom att båda hittar kompletterande sound så pass det går, men faktum kvarstår. Det enda som funkar tycker jag, vilket gäller ändå ioförsig, är att spela kompletterande , alltså att båda renodlar spelandet så det inte krockar och grötar ihop sig .... eller att byta gitarrist eftersom det oftast är gtarristen om stör sig på detta ... he he
Men peronligen tycker att basisten mer är i vägen i frekvenskriget ... jag gillar bottendraget jag kan få ur pappen, men det druknar i basgångarna. För att bättre skära igenom med högre voym och minskad risk för rundgång föredrar jag därför att dra ner på basen. En pedal om här kan vara till hjälp, speciellt när jag lirar de låga spelen, är Kinders "Mid Bass Cut" Den skär bort den del som ändå druknar och ändå inte når igenom ... och som annars skulle bidra till onödig feedback.
Märkligt nog tycker jag problemet med krockande frekvenser försvinner med lägre volym. Mrkligt detta med ljud överhuvud taget. Ett annat fenomen är hur lokalen påverkar. Ibland skär det igenom perfekt med ena mikrofonen, ibland låter det bäst med en helt annan ...

En brödrost. Du borde ha en brödrost...

En Gösta Bäckström alltså? Min första munspelsförstärkare, grön och fin

Nääääeeeeääähhh...
En sån härna. Alltid användbar!!

Ja, jag vet ... jag har ingen brödrost!
Vrid om kniven bara!