Ibland -- t ex som jag såg alldeles nyss, på Youtube -- så vill människor som spelar munspel i jamsammanhang tala om vilket munspel man ska använda. "Vi kör i E så du ska ha ett A-munspel."

Gör aldrig det. Missriktad välvilja -- eller behov av att tala om att man vet något. I värsta fall ett försök att mästra. Vill jag spela i Piss-dur på ett Ass-munspel så får jag stå för det.
Säg alltid bara konserttonarten, sedan får vi fixa resten själva.

En gång stod jag på en scen med en annan munspelare, han var väl lite bandledare, och han skulle tala om för mig vad jag skulle spela på. Jag visste att låten gick i G och hade ett D-munspel, för jag visste också att jag ville spela i 12:e.
"Nej du ska ha ett C!"
"Öh, det är lugnt, kör bara igång låten." Men han står och pekar upprepat på sitt C-munspel med ett menande uttryck och väntar på att jag ska byta.
Sådant tar tid och publiken fattar ingenting.

Här är det, för er som är i början av instrumentkarriären, bra att lära sig att göra med munspel som med alla andra instrument: man säger vilken tonart låten ska gå i. Sedan kör man.

Hälsar,
Martin
som var på ett sjuhelvetes oorganiserat jam häromdagen och skämdes å andras vägnar.

Aj aj då vilken Tråkig djävel du råkade ut för då, vad var det någonstans?. Har inte råkat ut för detta än i alla fall däremot så brukar jag be bandet att byta tonart eftersom jag inte känner mig bekväm med vissa tonarter hoppar hellre över att spela om dom ska envisas . Kör aldrig med F eller E spel

Det var lokalt här i Gbg -- inte något jätteseriöst sammanhang men irriterande likförbannat. (Vågar inte säga mer: fanskapet kan ju vara med här på forumet ...)

Jag har gjort det till en prestigepoäng att aldrig bråka om tonarter (men det är inte det viktigaste i mitt liv), även om det kan bli lite pipigt om det är ngt väldigt traditionellt bluesigt i C el C#. Förstår din tvekan inför F-spel, byter då gärna o kör C-spel, el Bb el G.
Lustigt nog är jag rätt förtjust i mina E-spel och tonarten B ... Kan kanske vara att jag har haft tur med de instrumenten genom åren? (Det är i så fall det enda i munpelssammanhang jag haft tur med ...)

Jag har varit med om att "bandledaren" bara säger munspelstonarten. Det händer ofta när bandet spelar en låt som dom repat in medans jag hoppar in på ett hörn.
Jag spelar ganska ofta i a på ett g-spel, tredje POS, för att slippa d-munspelet som jag tycker är sjukt svårt att intonera pga att jag oftas spelar dom låga tonarterna. Spelar jag akustiskt i pa't så tycker jag att d och f låter ganska fräckt dock. En tråkig sak är att på ett av jamen här i Umeå så är det absolut förbjudet att ta med egen förstärkare och det finns inte en chans att man får stoppa in en pedal i bordet. Jag har till och med erbjudit att donnera min vht till "jammet" bara värdbandet roddar fram den varje gång, men icket!
Det sorgliga är att till och med förhållandevis gamla personer verkar bara lyssna på modern gitarrbaserad blues och tycker att munspel kan vara ganska sött om någon vill komma och leka med ibland.

Ingvar,

På det lokala bluesjammet här i Gbg -- jag är där ett par grr om året -- så finns inte ens en specialdestinerad munspelsmikrofon. Dvs man tutar i en av sångmickarna med samma inställningar som för vokala prestationer.

Det låter förstås skit -- och någon gång har jag varit framme och dragit i rattarna (sänkt diskant, höjt bas), men har förstått att det då kan rynkas på näsan.

Jag är nu ingen blyg viol utan har sagt till ansvarige att munspel i mick med vokalinställningar kan närmast likställas med vapenbrott och borde lagföras som sådant (det sporrar åtminstone inte mig till mer regelbunden jamnärvaro) -- och kanske har något hänt, har inte varit där på ett tag.

Vi lever i gitarristernas värld -- munspelare en förtryckt minoritet, från Norrland t Skåne.