Har aldrig förknippat Vai med Whitesnake, Marsden & Moody var och är Whitesnake för mig.

Johnny Thunders, något annat vore fullständigt omöjligt för min del.

Vetenskaplig och bra poll.

Snyggt gitarrljud, snygga låtar, 50% av scenframträdandena fantastiska, vad mer kan man önska sig?

Cool operator
https://www.youtube.com/watch?v=3WH0MYOTjEA

Okej okej okej nu har jag sågat både Vai och Thunders. Vai bara för att han inte passade in i Whitesnake. Men gillar hans spel annars. Men nu handlade det egentligen inte om varken Vai eller Thunder utan mer åt vilket håll man gillar gitarrspel. Mer tekniskt eller mer känsla. Men det blir fel det med. Tekniskt behöver inte automatiskt betyda mindre känsla eller mer otekniskt enklare och långsammare mer känsla. Blir en vit vs svart diskussion. Om man gillar snabbt och tekniskt så upplelever man det som känsla. Vem kan säga att det är fel? Ingen. Precis som det samma med enklare spel. Växte upp med att lyssna på Malmsteen, Vinnie Moore och Tony Mcalpine så rötterna går aldrig ur en. Men har alltid gillat mindre tekniskt spel också och enklare låtar. Korta låtar, snabba låtar, långsamma låtar etc etc. Så nej jag röstade inte för det finns inget antingen för mig. Bra musik är bra musik.

Egentligen borde jag rösta på Johnny Thunders eftersom jag i de flesta avseenden ligger närmare honom, men det blir Vai av en enda anledning och p g a hans egentligen enda riktigt bra album....

David Lee Roth lämnar Van Halen och ingen trodde att han skulle kunna utmana sitt gamla band på allvar. VH tar in en känd, tung amerikansk röst samtidigt som DLR samlar ihop ett gäng musiker som inte var direkt jättekända vid den tiden. (Jo, jag hade också hört Flex-Able, men det var inte direkt någon storsäljare.)

Hur skulle respektive band nu följa upp VHs storsäljare "1984"? Van Hagars "5150" blev Billboardetta och sålde massor, men bra var det inte...
David Lee Roth släppte vid samma tid "Eat 'em and smile", som också blev Steve Vais första riktigt stora presentation för världspubliken. Jag glömmer aldrig när jag kom hem med den och pickupen åkte ner på första spåret. Det här var nytt, annorlunda, fräscht och så jäkla mycket av David Lee Roths olika sidor fast med bättre musiker än någonsin. Det här var en milstolpe och en av få bra och viktiga hårdrocksskivor från 80-talets Kalifornien. Gitarrspelet, basspelet, energin, tekniken, drivet och det underbara vansinnet gjorde det till den bästa skivan DLR gjort sedan debuten med VH.

Sedan gjorde ingen av de inblandade något som var i närheten lika bra, men jag är väldigt glad att jag i alla fick se dem den enda gång de var i Sverige.

Så därför går min röst konstigt nog till Steve Vai.

Jag tyckte och tycker fortfarande precis tvärtom. Det var absurt när David Lee Roth anlitade ett gäng virtuoser, eftersom han är en så horribel sångare! En fantastisk frontman förvisso men alltid den rostiga kedjan i Van Halen. Det hade varit rimligare om han börjat spela med Johnny Thunders! De hade matchat varandra.

Låter rimligt, dessa 2 är ju dessutom rena motpoler, den ena dessutom död sen nästan 30 år.
Vore ju intressantare med tex Peter Green i ena ringhörnan och nån sån tekniknisse i andra, kanske han i TOTO

Vad gäller 'känsla' så är det väl kanske ett mått på hur spelet har en förmåga att beröra publiken, snarare än andra gitarrister.
Fast visst man man spela känslosamt även med lite hastighet.

Ostämda gitarrer har jag alltid haft svårt för, kan knappt lyssna på Hendrix längre därav
Märkligt att inte etablerade gitarrister kunnat hantera det bättre tycker jag.

Horribel sångare!? Jag har svårt att tänka mig en sångare som gjorde det han gjorde bättre. Vilken annan sångare skulle matchat den struttiga lekfullheten hos EVHs gitarrspel och i Van Halens kompositioner? När man försökte med Hagar och Cherone blev det tydligt hur platt och tråkigt det hela blev, IMHO. Jag skulle istället hävda att DLR var en högst tekniskt kompetent sångare, med brett register och unikt uttryck, men som gjorde något okonventionellt utifrån rocksångarperspektiv.

Van Hagar-eran springer däremot cirklar runt DLR-åren på i stort sett alla plan.

Nu är du bara ute efter att provocera Vad kommer härnäst, att Steve Morse-eran av Purple är bäst? Gillan-eran av Black Sabbath? Hans Holmér-eran av palmeutredningen?

Johnny hade coolare guror, snyggare kläder och ballare frisyr. Dessutom har han bott i Stockholm. Och han använde aldrig Floyd Rose. Det gör honom till odiskutabel vinnare.

Din argumentation faller på sin egen orimlighet. Ingen som någonsin bott i Stockholm har någonsin varit ball..

Jag menar vem var ballare än Stig Vig?

Hahaha! Nu vet jag att du är ett tvättäkta troll!
Jag menar vem var ballare än Stig Vig?
Eller Silversurfaren?
Skulle vara Thåström kanske?
Eller Roffe Wikström?
Yngwie?
Norum?

Inget troll. Men jag skämtar lite. Eller?

Till saken: Hela Dag vag var det töntigaste kritvitaste bandet med roots-komplex någonsin i hela Sverige! Thåström är å sin sida den skitnödigaste artist (i synnerhet med Imperiet!) någonsin i hela Sverige! Yngves gitarrspel är oklanderligt men har du nånsin hört han prata? John Norum finns inget ont att säga om.

Inget troll. Men jag skämtar lite. Eller?

Till saken: Hela Dag vag var det töntigaste kritvitaste bandet med roots-komplex någonsin i hela Sverige! Thåström är å sin sida den skitnödigaste artist (i synnerhet med Imperiet!) någonsin i hela Sverige! Yngves gitarrspel är oklanderligt men har du nånsin hört han prata? John Norum finns inget ont att säga om.

Urban: jag har sett samtliga live. Hur så?

För att jag tycker det är stor skillnad på att se t.ex. Thåström live jämfört med youtube eller på TV.

Peace Love & Pitbulls var rent överjävligt bra live!
Men så är jag ju gammal punkrockare i själ och hjärta också så jag kanske är lite partisk!

Edit: Imperiet kan jag hålla med om att det var ganska pretto och inte så bra.

Till saken: Hela Dag vag var det töntigaste kritvitaste bandet med roots-komplex någonsin i hela Sverige! Thåström är å sin sida den skitnödigaste artist (i synnerhet med Imperiet!) någonsin i hela Sverige! Yngves gitarrspel är oklanderligt men har du nånsin hört han prata? John Norum finns inget ont att säga om.

Nu är du bara ute efter att provocera Vad kommer härnäst, att Steve Morse-eran av Purple är bäst? Gillan-eran av Black Sabbath? Hans Holmér-eran av palmeutredningen?

Jag tycker också att Black Sabbath var som bäst med Ian Gillan. Men jag tycker å andra sidan att precis alla deras plattor är fantastiska.

Punk den viktigaste av alla kulturyttringar? Jösses. Punk är för mig den sämsta, uslaste genren på rockträdet. Finns inget bra med punk alls. Och för att inte prata om allt socialistiskt dravel de körde med. Fram med spyhinken.

Den plattan med Gillan var ett riktigt magplask. Och vem fan proddade den plattan? Så uselt.